Gassbo kraftstation var från början en gammal kvarn som användes för att mala säd. Den upprättades år 1673 av dåvarande markägaren Peer Bengtsson. I 1697 års kvarnprotokoll framgår att ”Gassbo Qwarn” då ägd av ”Frellsehemmet Gassbo wällbine Jungfru Brita Lilljehöök” hade två gamla malstenar, en aln och 15 decimeter i diameter vardera. En av dessa finns fortfarande kvar att beskåda på Gassbo.
Förutom gårdens egen säd maldes även granngårdarnas spannmål mot betalning. År 1839 angav emellertid dåvarande ägaren att kvarnen istället användes som ”nödkvarn” som malde ben, halm och agnar åt de fattiga. Huruvida detta verkligen stämde eller bara var ett försök att slippa betala skatt vet vi inte. Det fungerade i alla fall.
Vattenfallet drev också en såg. Denna stod kvar längre än kvarnen, men som bilden från 1911 visar var den knappast i gott skick framåt slutet.
1928, under första världskriget, installerades vattenturbinen och kraftstationen fick sitt nuvarande utseende. Kraftstationen drev då en nybyggd såg och snickerirörelse. Initialt drogs det också elledningar till grannstugorna i Ryskogen, men numera går all genererad elektricitet direkt ut på nätet. Inte ens boningshuset drivs av Gassbos egen kraft.
Kraftstationen och boningshuset kom i familjen Hartwigs ägo år 1973. Det var excentrikern och ingenjören Magnus Hartwig, inspirerad av sin fars arbete som konstruktör av turbiner, som köpte fastigheten. På den tiden var såväl boningshus som kraftstation/snickerilokal svårt förfallet även om turbinen fortfarande var i fullt bruk.
Flera decennier av idel renoveringar, säkerhetsanpassningar och dammluckereparationer har gjort Gassbo till vad det är idag. I arbetet har stor hänsyn tagits till att bevara de yttre fasaderna av denna historiska byggnad. Sedan 2010 är kraftstationen, den gamla sågen, kulturminnesmärkt.